Alla arterna inom familjen är mycket väl anpassade för ett liv på vattenytan. De har all simhud på fötterna för att effektivare kunna simma. Trots denna anpassning till ett liv i vatten så lever ett fertal arter ändå sina liv till stora delar på land.
Andfåglarnas (Anseriformes) närmsta nu levande släktingar är hönsfåglarna (Galliformes) och dessa två grupper utgör en utveckingslinje som idag kategoriseras som överordningen Galloanserae.
Det var när denna klad, som utgör en av de äldsta hos fåglarna, delades upp i två distinkta utvecklingslinjer, som andfåglarna utvecklades.[1]
Andfåglarna och hönsfåglarna är primitiva ordningar och i systematiken placeras de efter strutsfåglarna och stubbstjärthönsen
Plasmider
Till detta använder man ofta plasmider - små ringslutna DNA-molekyler som finns i många bakterier vid sidan av deras normala DNA. Plasmiderna innehåller för det mesta extra arvsanlag, som bakterien kan ha nytta av ibland. Och bakterierna tar hand om dessa nästan som om de vore deras egna arvsanlag.Gentekniker har tagit sådana naturliga plasmider. Tagit bort de flesta av deras ursprungliga gener. Och i stället satt dit saker som är praktiska för genteknikerna. Så att de lätt kan använda plasmiderna till att bära in nya gener i bakterier.
Föra in DNA i bakterier
För att föra in DNA i en bakterie gör man sedan så här: man låter bakterierna växa och dela sig tills de växer riktigt snabbt. Då kyler man snabbt ner dem och låter dem simma i en kemikalie som heter kalciumklorid. Sedan häller genteknikern på de plasmider hon eller han vill att bakterien ska ta upp.Efter tjugo minuter på isbad har ungefär en bakterie av tiotusen tagit upp en plasmid. Då måste genteknikern ha egtt smart sätt att skilja de bakterier som tagit upp plasmiden från övriga.